operation pizzabak
Idag har jag gjort något som jag aldrig gjort förut. Mitt under pluggandet fick jag en smak av pizza i munnen och blev självklart oerhört sugen på detta. Eftersom bilen inte är hemma idag och jag är otroligt lat så hade jag ingen lust att cykla ner och hämta en pizza så därför gick jag noga igenom kyl, frys och skafferi för att se vad jag kunde göra åt saken. Till min stora lycka fann jag en djupfryst pizzadeg och en hel del goda ingredienser jag skulle kunna använda mig av. Det här kan ju inte vara så svårt tänkte jag och stoppade in pizzadegen i mikron för att tina den... Efter en stund började det höras konstiga ljud inifrån och när jag rycker upp luckan så ryker det häftigt. Inga problem, tänker jag. Jag låter den svalna och strör sedan på diverse saker och stoppar in den i ugnen.
Den såg väl rätt okej ut ändå...? (Varför den inte är rund är en mycket bra fråga).
När det gått 20 minuter så tycker jag fortfarande att den inte ser riktigt klar ut så jag väntar i cirka 10 minuter till innan jag tar ut den. Det luktar gott vilket i min hjärna betyder att det kommer smaka gott också.
Jag sätter mig tillrätta med ett belåtet flin och skär upp den första slicen, tar en tugga och tuggar. Jag tuggar lite till, tuggar ännu mer och till slut måste jag skölja ner med 4 stora klunkar cola. Skam den som ger sig! Fortfarande stolt över min pizza-prestation tar jag ytterligare ett par tuggor och ett dussin klunkar innan jag sväljer stoltheten och inser mitt nederlag. Återigen har jag misslyckats i köket. Jag ropar på Dotty och skär upp resten i småbitar som jag lägger i hennes skål, hon tittar på mig som om jag vore matten sänd ifrån ovan och mitt belåtna flin infinner sig igen.
