Ett sällsynt exemplar

det värsta av allt är nog att jag inte har någon att prata om det med. den saken som får mig att må så fruktansvärt dåligt. jag vet mycket väl varför jag inte pratar om det, dels för att jag blivit sviken för många gånger när jag försökt och dels för att jag inte tror att någon bryr sig tillräckligt mycket om mig för att lyssna. förr hade jag folk att prata om det med. folk som lyssnade, stöttade, sa uppmuntrande ord och alltid fanns där. den trygghetskänslan är helt totalt borta. jag tycker inte synd om mig själv, men just ikväll känner jag bara ett sånt jävla äckel över alltihop. känslan av total hjälplöshet. på utsidan kanske det kan verka som att jag inte bryr mig, inte tar till mig och ger blanka fan i vad folk säger och tycker. men inombords fastnar det. det gnager och gör ont. att göra det projektarbetet jag gör är inte lätt för mig. det finns en naturlig anledning till att jag hela tiden skjuter upp det. det finns hundra anledningar till att minsta grej kan få mig till tårar. men det som gör mest ont, mest ont av allt, är just känslan av hjälplöshet. känslan av ensamhet. och känslan av otillräcklighet. jag vet inte varför jag skriver detta inlägget. detta är nog det mest personliga jag skrivit offentligt på länge. jag begär inte mycket, bara att veta att jag har en axel då och då att luta mig mot. en hand att hålla och någons leende att möta. det är rätt enkelt egentligen. jag måste lära mig att öppna upp, våga. svälja stoltheten och be om hjälp.