Ett sällsynt exemplar

jag har en konstig känsla i kroppen, en slags obehaglig känsla. givetvis så känns inte detta ett dugg bra. jag är kanske inne i slutskedet av vinterdepressionen. vad vet jag. för tillfället så känner jag bara att jag vill dra täcket över huvudet och gömma mig där. jag tänker som vanligt för mycket, men vad ska jag göra? hjärnan gör hur som helst som den vill ändå. jag tror att jag är sönderstressad. först hela jullovet som gick åt att plugga teori och att lära mig köra bil, samt ha pressen på sig att faktskt klara det. och nu är skolan igång igen och det känns som om hela terminen redan är fullsmockad med saker att ta itu med. läxor, inlämningar, prov, projektarbete, uppgifter. jag spyr redan på det. jag har liksom ingen energi till att ta tag i det. 12,5 år i skolan börjar sätta sina spår. sedan ska det till detta tilläggas att tankarna om vad som ska ske efter studenten gnager i huvudet på mig 24/7.

- vart ska jag åka, om jag ska åka?
- hur ska det lösa sig med boende?
- hur ska jag klara av utbildningen?
- kommer jag att vara ensam?
- vad händer om jag kommer på att jag har valt fel?
- vill jag verkligen detta?
- borde jag ta ett jobb istället?

ja, ni ser ju själva. jag är förmodligen inte ensam om att tänka såhär, men ändå pratar man aldrig om sånt här med sina vänner. det enda jag verkligen är säker på för tillfället är att jag vill ifrån kristianstad så fort som möjligt. jag har fått nog av den här stan. alla ska se likadana ut, tycka likadant om allt och alla, inte vara för smarta men inte heller alltför pantade. crap säger jag bara. det är dessutom ganska påfrestande att gå runt och vilja smälla folk på käften i ren frustration jämt. bara för att det ska hända något liksom.

it's a lack of color here