what else can i do?
I said I'm sorry, yeah I'm sorry
Den här helgen har blivit för mycket på en rad olika punkter. Ibland pallar man inte med att ta allt och man knäcks på mitten. Det är tillåtet att inte alltid orka med, det är tillåtet att gråta och förbanna livet ibland. Det är inte alltid en dans på rosor. Man absorberar skit under en period och till slut har det lagrats så pass mycket skit att man måste ge utlopp för det och gråta en skvätt för att sedan starkt resa sig och ta nya tag. Människor fungerar så. Man är en jävla papperskorg som ibland behöver tömmas.
Det är alltid skönt att ha någon vid sin sida när man kommer till ett sådant pissigt stadie i sin tillvaro. Ensam är inte stark. Det krävs två för att dansa tango. Och så vidare. Jag önskar bara att jag hade haft lättare att öppna upp mig för mina närmaste. De förtjänar det. Det kan inte vara lätt att dras med den mest pissiga versionen av mig utan att veta vad problemet är. Jag är en jävligt komplicerad individ. Det är inte någon nyhet för de som känner mig lite bättre. Jag jobbar på det. Jag önskar ofta att jag var en tio gånger bättre version av mig själv. Ändå så vräker jag ur mig saker trots att jag är medveten om att det sårar och gör ont på mottagaren. Jag tänker inte efter före.
Det är tur att jag har en blogg att gnälla i. Verkligen. Vad skulle jag göra utan den? Pff, grejen är att jag inte känner mig bekväm med att skriva privata saker här. Det känns liksom lite väl öppet. Men ibland måste man skriva av sig och ibland måste man dela med sig av sådant här så att de jag behandlar illa faktiskt förstår att jag är medveten om vad jag gör. Så förlåt mig. Förlåt.
Den här helgen har blivit för mycket på en rad olika punkter. Ibland pallar man inte med att ta allt och man knäcks på mitten. Det är tillåtet att inte alltid orka med, det är tillåtet att gråta och förbanna livet ibland. Det är inte alltid en dans på rosor. Man absorberar skit under en period och till slut har det lagrats så pass mycket skit att man måste ge utlopp för det och gråta en skvätt för att sedan starkt resa sig och ta nya tag. Människor fungerar så. Man är en jävla papperskorg som ibland behöver tömmas.
Det är alltid skönt att ha någon vid sin sida när man kommer till ett sådant pissigt stadie i sin tillvaro. Ensam är inte stark. Det krävs två för att dansa tango. Och så vidare. Jag önskar bara att jag hade haft lättare att öppna upp mig för mina närmaste. De förtjänar det. Det kan inte vara lätt att dras med den mest pissiga versionen av mig utan att veta vad problemet är. Jag är en jävligt komplicerad individ. Det är inte någon nyhet för de som känner mig lite bättre. Jag jobbar på det. Jag önskar ofta att jag var en tio gånger bättre version av mig själv. Ändå så vräker jag ur mig saker trots att jag är medveten om att det sårar och gör ont på mottagaren. Jag tänker inte efter före.
Det är tur att jag har en blogg att gnälla i. Verkligen. Vad skulle jag göra utan den? Pff, grejen är att jag inte känner mig bekväm med att skriva privata saker här. Det känns liksom lite väl öppet. Men ibland måste man skriva av sig och ibland måste man dela med sig av sådant här så att de jag behandlar illa faktiskt förstår att jag är medveten om vad jag gör. Så förlåt mig. Förlåt.
Kommentarer
Trackback
