Ett sällsynt exemplar

som vanligt så är det lasse som räddar mig varenda höst. så även denna. för tillfället är jag på ett väldigt irriterande humör. jag tycker inte att det är så speciellt konstigt. jag är trött på detta nu. men vet du? what goes around comes around. helt förfärlig har min dag inte varit. jag bjöd hit johan på nybakta muffins och kaffe och vi hade en fin och mysig eftermiddag tillsammans. det var välbehövligt för min del. imorgon är det fredag, lovet är slut och stressen börjar igen. jag orkar inte alls.

jag har glömt att skriva att jag kapade av mitt hår i måndags kväll. nu är det riktigt kort och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om det. skönt och sorgligt på samma gång. men "det växer ut igen".

den gråa klumpen jag har haft framför mig börjar på sätt och vis klarna nu. de sanna vännerna börjar anta svarta färger och de syns. de övriga fortsätter i sin gråskala och man undrar om det egentligen är värt att bry sig om dom? på sätt och vis kunde jag inte bry mig mindre, jag flyttar snart härifrån och klipper navelsträngen till det här stället. de som jag verkligen kommer vilja hålla kontakten med kommer jag att hålla kontakten med. resten kommer förmodligen förträngas med tiden, så varför ödsla energi på meningslös vänskap egentligen? men samtidigt har man ett hopp om folk som en gång i tiden varit en nära. man har minnen som gör att man ändå på sätt och vis klistras ihop med varandra på några punkter. då kan det vara sorgligt att faktiskt tvingas inse att det aldrig kommer att bli som förut. det är svårt att acceptera att folk förändras. men det gör vi väl alla.

nog babblat för idag.