Ett sällsynt exemplar

Jag vet, jag är hopplöst svår ibland. Jag velar, jag säger dumma saker som någon sorts försvarsmekanism som jag utvecklat de senaste åren. Jag vet att jag tappar greppet fullständigt när jag mår dåligt, jag försöker jobba bort det men det är svårt. Jag har inte varit mig lik de senaste 8 månaderna, jag har varit inne i något mellanstadie som känts acceptabelt. Men nu, nu känns det inte så längre. Nu känns det lika tomt som verkligheten och jag vet inte vart jag ska ta vägen med allting som känns. Jag behöver bara uppriktighet, ett par väl valda sanningar så att jag kan förstå varför allt blir som det blir. Jag saknar dig bara så mycket att det känns som om jag ska dö ibland. Det är en förvirring som tar fart om och om hela tiden och som aldrig riktigt stillar sig. Vad ska vi prata om, ändå liksom? Jag vill inte bara ha dig som ett minne i bakhuvudet. Jag vill inte det. Jag vill ha dig fullt fysiskt. Jag vill känna lukten av dig i mina handflator och veta att jag kommer få ha dig igen. Jag undrar om du också tänker ibland?