Ett sällsynt exemplar

Det är himla intressant, tycker jag, att se hur folk förändras så fort de lämnar singellivet. Vännerna de haft som funnits där hela tiden blir plötsligt ett minne blott och alla uppoffringar blir inte ens värda att minnas. För nu är man ju lycklig, nu har man ju en pojkvän/flickvän, och vad spelar resten för roll? Jag är så jävla trött på det beteendet. Vänner är inget man ska värdesätta endast när man är singel och olycklig, vänner är något som ska värdesättas alltid, no matter what. Men sedan, när personen står där själv igen med ett brustet hjärta så duger man plötsligt igen. Då är det förjävla bra att ha någon, inte sant? Men vad tror sånna människor som beter sig så? För mig är det obegripligt hur man kan trycka på en på/av knapp när det kommer till vänskap. Två av mina "vänner" beter sig så här, den ena har jag knappt ingen kontakt med längre, och vi har inte setts på cirka ett år. Klart att hon hör av sig när det är svajigt i hennes förhållande, men that's it. Den andra är fullt upptagen med sin nya kärlek vilket gör att vi inte snackar ens hälften av vad vi gjorde innan. Jag säger inte att det är något fel på att vara tillsammans med någon bara för att jag själv är en bitter singel, det jag menar är att man borde ha så pass mycket självkontroll att man kan balansera vänner och kärlek. Livet består av båda saker. Men som ordspråket lydet; kärleken kommer och går, men vännerna består. Ni borde skämmas, jag trodde så mycket högre om er.