Ett sällsynt exemplar

idag har min dag endast bestått av O.C, det måste vara den ultimata avkopplingen, den bästa flyktvägen, från verkligheten. det känns åtminstone så när man ligger där och degar till episod efter episod. man känner sig faktiskt som en del av O.C, och deras problem blir ens egna och ens egna försvinner, vart? bort åtminstone, mer begär jag inte att veta. men förr eller senare tar ju det också slut, och då sitter man där med boxen i famnen och väntar på ett mirakel.

att vara hemma hjälper egentligen inte, men är jag hemma så har jag åtminstone O.C. men imorgon är det torsdag. jag har missat tre skoldagar och har förmodligen en del att ta igen, men när orkar man det? kommer jag ens att orka imorgon? tanken på det får mig att vilja spy. jag vill samla kraft och springa och ta mig så långt härifrån jag bara kan, men någonstans i bakhuvudet vet jag ju att problemen inte stannar här för att jag flyr. därför stannar jag där, i soffan med mina kära vänner - Marissa, Seth, Ryan & Summer. för med dom vet jag åtminstone, att dom sviker mig inte.

"hur mår hon egentligen?" undrar ni. bra fråga, och jag måste göra er besvikna med att jag faktiskt inte kan sätta ord på det. förjävligt känns liksom inte jävligt nog. är jag dum som fortfarande hoppas? enligt sara, så är jag normal i alla fall, och det är ju alltid en upplyftande tanke.


du vet, lika väl som jag,
att vi är varandras öden.