Ett sällsynt exemplar

ytterliggare en helg att lägga till listan, hur många är jag uppe i nu? jag har till och med tappat räkningen. men vad spelar det för roll? spelar det längre någon roll? nej, för jag orkar inte slåss.
idag är det kent, kent hela dagen lång. det ger mig ändå en rätt behaglig och nostalgisk känsla. en känsla av gammalt, gamla känslor som man trodde var ettikerade som engångs men som ändå har mage nog att dyka upp sådär, ibland, oväntat och självsäkert och förberett på att ta över en själv igen. och man låter dom göra det, för man vet att i slutet är det ändå lönlöst att kämpa emot. i slutet kan vi ändå aldrig kämpa och lyckas, vi kämpar förgäves men ändå med en gnutta hopp. varför?
är vi så pass dumma, vi homo sapiens, att vi aldrig lär oss?
vi har ingen makt över vart vi ska komma efter detta, men vi har makt nog för att göra våra liv så välfyllda och lyckliga som möjligt. vi har makt nog att påverka folk i positiv riktning. det är mycket värt, ett leende kan betyda så mycket. hur svårt det än kan vara, så måste man försöka att leva i nuet och lämna det förgågna bakom sig. det blir inte bra annars, man missar så mycket. om man nu skulle ta och bry sig?

det är tur att vi har gravitation, annars hade jag väl förmodligen varit i rymden och svävat runt med mina funderingar vid det här laget. jag vet inte varför det blev så här mycket babbel idag, antar att ensamma lördagkvällar gör mig lite extra blödig.